House vs. Grey´s Anatomy

Okej, jag avgudar House. Det har länge varit min absoluta seriefavorit. Jag tycker manuset är briljant, det är spännande fall samt ett geni i huvudrollen. Hugh Laurie spelar den bittra, sorgliga och humoristiska geni-läkaren med en extren närvaro. Men det var någon som sa att en rollprestation inte kan hålla uppe en hel serie. Jag vet egentligen inte varför jag inte började se Grey´s Anatomy från början, den verkade ju ha flera av de egenskaper som jag söker i en serie. Kärlek, dramatik och lite spänning. Jag tror det var min sambo som kallade det för mesigt kärleksdravel och vägrade titta med mig. Men efter lite tjat så laddade vi ner de första två säsongerna och är nästan igenom båda nu.

Vi både är glatt överaskade. Den har verkligen allt, nästan lika spännande "sjukhusfall" som i House, hjärtgripande kärlekshistorier och fantastiska karaktärer. Det är överlag en väldigt genomtänkt serie som tillskillnad från mycket andra serier inte spretar utan håller en hög jämn nivå. På många sätt så gillar jag GA bättre än House eftersom personerna i GA är lättare att tycka om och känna igen sig i. Jag kan tycka att det många gånger är svårt att relatera till eller ens förstå House beteende. Och ibland är det så jobbigt att se hur han behandlar det i sin omgivning att det tillochmed kan vara lite obehagligt. I GA sårar visserligen folk varandra, de gråter, skriker och hatar. Men det känns alltid som anledningarna och den bakomliggande händelsen reflekterar känslorna. Kort sagt förstår man karaktärernas känslor bättre.


GA är en serie man kan relatera till, trots att man själv inte är kirurg är serien så mycket mer än bara det. Det handlar om riktiga känslor, oro, ångest, kärlek, lycka och så vidare. Känslor som alla har. House är en serie som på många sätt är svår att relatera till, ibland är det som sagt svårt att föstå känslorna i den och ännu svårare att relatera till dem.

Jag älskar visserligen fortfarande House men GA har varit en härlig överaskning och jag kan inte sluta titta.

Survivor: Fiji!

Två lag, det ena får bo på en lyxö med hängmattor, täcken, kuddar och annat som de verkligen inte brukar få. Det andra laget får bo på en ö med knappt någon frukt, de har bara en machete och en gryta. I flera dagar har de ingen eld och får vätska endast från att suga och slicka på löv och växtlighet. Det är tydligt vilket lag som börjar på topp och vilket som börjar långt nere på botten. Självklart hejjar jag på de utan lyx. Jag brukar nästan alltid hålla på underdogsen, vilket jag tror majoriteten av tittarna gör. Hittills har det gått tungt för "mitt" lag, de har förlorat alla tävlingar och har behövt rösta ut tre lagmedlemmar...

Det som är spännande är att se på gruppdynamiken hos ett lag som så tydligt slår ur underläge. Det kan gå åt vilket håll som helst. Förra säsongen ledde det till att det laget som förlorade många medlemmar i början blev det starkaste laget där alla fyra kvarvarande vid sammanslagningen var i final. Men i denna säsong verkar det gå åt andra hållet, attitydproblem och smågnabb har snarare lett till att humöret dalat. Det ska bli spännande att se nästa avsnitt, Survivor har snabbt blivit en av vinterns absoluta favoriter.

Laguna Beach

Jag som ni säkert fattar har jag varir rätt desperat de senaste dagarna. Så desperat att jag laddade ner första säsongen av MTVs dokudrama Laguna Beach. Man får följa ett gäng high school-ungdomar som lever lyxliv i Kalifornien. Det är kärlekstrubbel, vänner som sviker och så vidare. Det är underhållande ytligt och de problem ungdomarna har känns så avlägsna. Jag känner mig riktigt vuxen när jag ser på serien.

Jag vet att jag skrivit tidigare att jag är kräsen när det gäller serier, och det gäller fortfarande. Men jag är även road av att se på lite halvdåliga serier då och då, inte bara tidsfördriv utan just för att de är underhållning. Dessutom är jag inte så elitistisk att jag skäms för att jag ser på Laguna beach eller Janice Dickinsons Model Agency. Jag tycker det är kul helt enkelt.

21 minutes in heaven

Jag har alltid gillat komediserier. Det har blivit ett sätt att fly verkligheten. Tjugoen minuter av roliga skämt, skojiga karaktärer, smålöjliga missförstånd och ganska halvmesiga problem. Med andra ord, ingenting är på riktigt. Det är verkligheten inlindad i rosa bomull. Och självklart gillar jag det. Den första komediserien jag fastnade för var nog Vänner, följt av Fraiser, Seinfeld, Will and Grace, That 70´s show, How I met your mother..och så vidare. Det är nästan samma format, liknande karaktärer och lätta skratt.

Jag har som sagt alltid gillat det lättsamma i komediserier, det enkla och det ljusa. Men två serier som jag tycker kan kombinera det ljusa och lättsamma med lite djup är My name is Earl och Scrubs. Visst det är två helt hysteriska komediserier men det finns något mer. Jag vet inte om ni håller med mig.

A race around the world

The Amazing Rac Allstars, äntligen! Ikväll ser jag på första avsnittet i den senaste säsongen i denna actionfyllda serie.

it´s the end of the world as we know it

Serien tar avstamp i slutet, atombomber har bildat svampmoln över hela världen och nu är det upp till människorna i den lilla staden Jericho att ta itu med tillvaron efter undergången. Människorna har självklart problem med det uppenbara som el och mat och så vidare. Men vi får även ta del av äktenskapsproblem och relationssvårigheter. Till en början enas staden och dess invånare men efter några avsnitt anas splittringar och de bildas snart två läger.

Jericho är en ojämn serie. Ett avsnitt på fem är riktigt spännande men resten känns som utfyllnad. Skådespelarinsatserna är sådär, vissa känns trovärdiga medan andra mest känns felplacerade. Det är en väldigt amerikansk serie, där det självklart utgås från att det är "några andra" som sprängt bomberna. Men trots sin brister finns det ändå något som håller en kvar. Jag vill ändå få svar på de många frågor som bildats.

del 3, originalet

Jag har visserligen inte sett tillräckligt många avsnitt för att säga något generellt om den.

Men av det jag sett måste jag säga att den är riktigt spännande. Särskilt denna säsong där man under hela säsongen fått följa mördaren som bygger små modeller av sin brottplats. Jag som är ett stort fan av psykopatmördare är väldigt fascinerad. Det som är lite frustrerande är att de dragit ut på detta fall under hela säsongen. Att döma av episod-beskrivningen så kommer kanske upplösningen i denna veckas avsnitt. Jag vet inte om det är tack vare "modell-mördaren" som jag tycker CSI är riktigt bra eller om de har en bra och jämn nivå..







Vad tycker ni?