jag borde inte vara förvånad..

..men såklart var hells kitchen-avsnittet tvådelat och vem som vinner får vi först reda på nästa vecka. suck...

hells kitchen och nya weeds. (lite top model också)

Igår gick finalen av hells kitchen i USA och ikväll hade jag tänkt att se vem det är som vinner. Vinsten är ett jobb som "head chef" på Gordon Ramsays nya restaurang (de vinner alltså ett jobb..hmm :)). Jag hoppas på Christina och tycker mest att Petroza verkar full hela tiden. Sen fattar jag inte varför alla deltagare alltid röker, det måste väl förstöra smaklökarna..eller? Ramsay borde följa Tyra Banks och förbjuda all rökning!

Weeds har börjat igen och har förändrats lite. Serien utspelar sig inte längre i villaidyllen utan huvudpersonerna är på flykt och tillfälligt stationerade hos en gammal och döende släkting. Jag tror att det var nödvändigt att de just bytte område eftersom serien hade börjat kännas lite enformig. Istället för att sälja droger till överklassen så smugglar hon nu istället in dem från Mexico. Det blir lite mer spännande. Däremot hoppas jag att man får se mer av Doug snart, han har alltid varit lite av en favorit.

För övrigt så ser jag fram emot finalen av AuNTM (Australias next top model) trots att min favorit Caris har åkt ut (varför ens ta med en tjej som är för kort...?). Jag vet inte riktigt vem jag hejar på. Demelza har en läskigt irriterande röst plus att hon är ganska elak. Men hon är helt enormt vacker och elakheten kan lätt skyllas på att hon är ung och osäker på sig själv. Problemet är väl snarare att hon inte varierar sig tillräckligt framför kameran. Alex har varit något av en hatkärlek under hela serien. Hon är sådär härligt elak och jag tyckte att det var underbart när hon bakade "nyttiga" kakor till de andra deltagarna när de i själva verket var superonyttiga. Men jag är osäker på om jag gillar hennes utseende, hennes mun är ju väldigt spänd och så är hennes ögon ganska små. Men hon blir bra på bild och har coolt hår. Det blir helt klart en spännande final. wee!

fotbollsfest!?

Något som till och med är mer spännande än top chef-finalen är fotbolls-EM. På många sätt är det roligare och mer underhållande att se när andra lag spelar, riktig fotbollsglädje. Som igår när Holland gjorde mål efter mål..extremt kul! När Sverige spelar är det inte riktigt så. Då är känslan mer ångestblandad. Men det ska ändå bli riktigt skoj att titta, jag har ju längtat i två år!

heja zlatan!!

top chef - finalen närmar sig!

Jag gillar Top Chef av samma anledning som jag gillar Project Runway. Människor med fallenhet för något specifikt får visa upp sina förmågor och tävla med andra som också är begåvade inom det området. I Top Chef är alla deltagare (kanske något undantag) väldigt duktiga på matlagning och har arbeten som kökschefer och liknande på fina restauranger. De är matkreatörer och kan skapa annorlunda smakkombinationer och helt extremt vacker mat. I varje avsnitt får de en uppgift, det kan vara att grilla för sportfans, laga nyttig matlådemat eller en hel bröllopsmeny. Deltagarna måste visa att de kan anpassa mat och smaker efter mottagaren. Nu har nästan hela säsongen gått och endast tre deltagare kvarstår. Två av dem har varit mina favoriter under säsongen. Den tredje är min absoluta hatdeltagare. Hon är ständigt aggressiv och står alltid med armarna i kors och ser helt enormt sur. Hon skyller alltid på andra när något går fel i hennes matlagande. Hon är dessutom inte särskilt duktig utan har klarat sig kvar för att någon annan varit pyttelite sämre i varje avsnitt..

Det kanske är lite nördigt att vara så engagerad i en matsåpa. Men det är underbart underhållande. Jämfört med Hells Kitchen, där man valt roliga och annorlunda karaktärer framför duktiga kockar får verkligen Top chef handla om mat, smaker och råvaror.

Jag+Lost - en komplicerad relation

Jag vet inte var jag ska börja. Det är så mycket som har hänt under den tid jag inte bloggat. Men det mest aktuella gissar jag är Lost-finalen. Min relation till lost är något av en hatkärlek/kärlekshat, ganska komplicerad alltså. Jag är beroende av det, älskar det och får gåshud när jag tittar. Det är sjukt spännande och häftigt och nytt och annorlunda och fullständigt beroendeframkallande. Men jag finner ändå att jag aldrig riktigt är nöjd efter ett avsnitt. Det är alltid någon pusselbit som inte passar, fallit bort eller helt försvunnit. Varje avsnitt öppnar upp en helt ny värld av frågor och struntar helt att besvara den miljarden frågor som redan uppkommit. Det finns ju fortfarande frågor och storys från säsong 1 vi fortfarande inte fått svar på. Årets säsongsavslutning avvek inte direkt från detta. Efteråt kände jag mig egentligen mest frustrerad...

Men samtidigt som jag vill att att serien ska avslutas och alla frågor besvaras så vill jag aldrig att den ska ta slut.

Är det någon annan som känner igen sig i det här?

hej hej blogg?

Jag funderar på att börja blogga här igen. Jag känner att jag saknar bloggen och att bloggen saknar mig. Jag skulle vilja börja med att skriva om LOST-finalen..men först ska jag höra runt lite om det är någon utöver jag som vill att jag ska serieblogga igen.

bye bye blogg

från och med nu seriebloggar jag på www.seriebox.se!
kom dit och regga er och fortsätt följa serienördens nörderi!

kram!

lost och twin peaks

Lost är ju ganska kända för att öppna sina säsonger med fantastiska avsnitt. Visserligen var säsong fyras start absolut inte dålig, verkligen inte. Men det saknade det där lilla extra. Jag vet inte om ni håller med men jag hade i alla fall förväntat mig och sett fram emot en bra mycket bättre start efter all lång väntan. Sen blir det lite problematiskt med framtidsblickar istället för tillbakablickar. Jag tycker att de förstör lite. Vad tycker ni?

Jag har börjat och snart sett klart Twin Peaks (jag var alldeles för liten och rädd när de gick i början av 90-talet). Jag visste ju innan jag började se att det skulle vara en riktigt skruvade serie. Och andra säsongen lever verkligen upp till det. Jag vet inte ens var jag ska börja, det mesta inklusive alla karaktärer är helt sjuka. Det är också den här sjukheten som gör twin peaks så fängslande. Jag har fem avsnitt kvar och ser med blandade känslor fram emot slutet (jag kommer ju att sakna Cooper!)

I've been trying to kill the pain by watching make-believe people's fake disasters.

"I've seen you around I can tell that you're just like me.
You'd rather watch reruns than deal with the bad spin-off called life."

fun fun fun

jag vet att det här inte alls har något att göra med serier,
men jag måste bara tipsa om en helt sjukt roliga blogg som jag just hittat.

några viktiga tidpunkter

Om två veckor börjar Lost. Nu när all väntan snart är över så känns det inte som att den pågått så länge. Ska bli riktigt spännande att se hur serien utvecklas, tror bestämt att jag måste se om det sista avsnittet.
Om tre veckor börjar nya survivor. Nördig som jag är ser jag nästan lika mycket fram emot det. Tio gamla deltagare mot tio survivor-fan. Det kan bli en riktigt bra omgång.
På söndag är det målgångsdags för amazing race. Årets jobbigaste lag åkte ut senast så det blir ett spännande, men inte för spännande avsnitt.

Ja det var väl allt..

to be thin or not to be thin

ja jag vet, det var tusen år sen jag skrev..!

Igår på kanal 9 visades en tvåtimmarsdokumentär om ätstörningar. Man fick följa fyra personer som alla var inlagda på samma behandlingshem. Jag är väldigt intresserad av ätstörningar och kan ofta identifiera mig med personerna som är drabbade. Därför har jag sett flera liknande dokumentärer tidigare. Men den här var så annorlunda och oredigerad. Andra dokumentärer som jag sett brukar vilja framhäva att det finns hopp och att man faktiskt kan bryta dåliga mönster. I thin visade de istället hur svårt det är, ibland omöjligt, att ändra ett så inövat beteende. De visade också att behandlingshemmen ibland förvärrar. De fyra tjejerna man fick följa var totalt olika..den ena, en femtonåring, hade blivit dittvingad av sin mamma och ville egentligen inte alls bli frisk. Eftersom sjukvården i USA inte fungerar särskilt väl räckte inte pengarna till och hon tvingades avbryta behandlingen i förtid. I eftertexten läser man att hon fortsatte att svälta sig själv och att hennes mamma inte hade råd med behandling. De andra, en tvåbarnsmamma, hade lidit av bulimi i sexton år. Hon uttalade klart och tydligt att hon ville bli frisk men samma dag som hon kommit hem efter månader på behandlingshem så kräktes hon. Och det är här det blir så ärligt. Och det är här man lämnas med en väldigt uppgiven eftersmak. Men samtidigt är jag "glad" att de som ligger bakom dokumentären väljer att visa de som det INTE går bra för, de väljer att visa de som kanske måste återvända till behandlingshem flera flera gånger. De väljer att visa de som kanske aldrig blir friska.

Jag vet inte om det går i repris eller om det går att ladda ner. Men om det finns möjlighet, se den här.