I've been trying to kill the pain by watching make-believe people's fake disasters.

"I've seen you around I can tell that you're just like me.
You'd rather watch reruns than deal with the bad spin-off called life."

fun fun fun

jag vet att det här inte alls har något att göra med serier,
men jag måste bara tipsa om en helt sjukt roliga blogg som jag just hittat.

några viktiga tidpunkter

Om två veckor börjar Lost. Nu när all väntan snart är över så känns det inte som att den pågått så länge. Ska bli riktigt spännande att se hur serien utvecklas, tror bestämt att jag måste se om det sista avsnittet.
Om tre veckor börjar nya survivor. Nördig som jag är ser jag nästan lika mycket fram emot det. Tio gamla deltagare mot tio survivor-fan. Det kan bli en riktigt bra omgång.
På söndag är det målgångsdags för amazing race. Årets jobbigaste lag åkte ut senast så det blir ett spännande, men inte för spännande avsnitt.

Ja det var väl allt..

to be thin or not to be thin

ja jag vet, det var tusen år sen jag skrev..!

Igår på kanal 9 visades en tvåtimmarsdokumentär om ätstörningar. Man fick följa fyra personer som alla var inlagda på samma behandlingshem. Jag är väldigt intresserad av ätstörningar och kan ofta identifiera mig med personerna som är drabbade. Därför har jag sett flera liknande dokumentärer tidigare. Men den här var så annorlunda och oredigerad. Andra dokumentärer som jag sett brukar vilja framhäva att det finns hopp och att man faktiskt kan bryta dåliga mönster. I thin visade de istället hur svårt det är, ibland omöjligt, att ändra ett så inövat beteende. De visade också att behandlingshemmen ibland förvärrar. De fyra tjejerna man fick följa var totalt olika..den ena, en femtonåring, hade blivit dittvingad av sin mamma och ville egentligen inte alls bli frisk. Eftersom sjukvården i USA inte fungerar särskilt väl räckte inte pengarna till och hon tvingades avbryta behandlingen i förtid. I eftertexten läser man att hon fortsatte att svälta sig själv och att hennes mamma inte hade råd med behandling. De andra, en tvåbarnsmamma, hade lidit av bulimi i sexton år. Hon uttalade klart och tydligt att hon ville bli frisk men samma dag som hon kommit hem efter månader på behandlingshem så kräktes hon. Och det är här det blir så ärligt. Och det är här man lämnas med en väldigt uppgiven eftersmak. Men samtidigt är jag "glad" att de som ligger bakom dokumentären väljer att visa de som det INTE går bra för, de väljer att visa de som kanske måste återvända till behandlingshem flera flera gånger. De väljer att visa de som kanske aldrig blir friska.

Jag vet inte om det går i repris eller om det går att ladda ner. Men om det finns möjlighet, se den här.