sitter och läser gamla ord. och tyckte att detta passade in ganska fint..
när mörkret
liksom suddat bort solen
och den ljusblåa himlen försvunnit
bakom tunn dimma
hittar jag små kryphål
där solen kan blända mig
och jag kan andas ny luft
friska vindar mot naken hud,
och jag kan inte hjälpa att
spricka upp i ett värmeleende
viskar för mig själv att
nog finns det hopp om en morgondag
lyser ikapp med solen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment